En sådan årsdag man inte firar.
Idag är det fem år sedan. Fem år som har varit både riktigt jobbiga och väldigt bra men saknaden kryper fortfarande fram och kramar lill-hjärtat hårt hårt. På ett sätt känns det så längesen men samtidigt ser jag allt så tydligt som om det var förra veckan. Vilken klänning jag hade på mig (den som ligger längst bak i garderoben och aldrig mer vill bli använd), vilken parfym jag luktade, vad jag lyssnade på i bilen på vägen till dig, vad jag grät till på vägen hem. Maten vi fick som mest smakade sjukhus, smörja läppar, hålla hand, den totala chocken när allt helt plötsligt var över. Stunden av klarhet och förståelse innan allt blev tyst. Livet är mycket tystare nu mest hela tiden. Det är alltid någon som fattas. Försvunnen, saknad, borta. Död.
Nu mår jag bättre. Jag har lärt mig att leva igen, men längtan finns fortfarande kvar.
Jag saknar dig pappa.
Vad fint skrivet. Jag har samma kansla som du. I mandags var det 9 ar sedan pappa gick bort men det kanns fortfarande. Jag tycker det varsta ar att jag glommer mer och mer for varje dag, och det kanns som att en dag kanske jag glomt allt forutom de dar alldeles speciella minnena. Men vardagen ar latt bortglomd som det ar med allt annat ocksa i och for sig. Men visst ar det val skont att ibland att bara fa ta en dag och tanka pa det och minnas aven att lange sen det hande. Hoppas att du har haft en bra dag och att du kunnat fokusera pa de goda minnen istallet for de jobbiga fran just den dar dagen. kram
<3
Tänker och känner med dig hjärtat
Fin bild på er två tillsammans.
Vilket fint foto på dig och papppa kära systeryster. Saknaden är stor men det är skönt att vi har varandra. Nu skulle jag vilja åka hem till A-torp å kolla genom alla gamla fotoalbum. KRAM!
åh, vackert foto. Jobbig sorg. <3
